Broke, and back in Brookings mountains

Ärade bloggsubskribenter och annat löst folk, idag går jag emot mina principer och gör det jag inte bara svurit att aldrig göra, utan även hånat andra som gör. Jag bloggar! Efter noggrant övervägande har jag kommit till insikt med att detta bloggande är en ypperlig metod att ge utlopp för sin sarkasm. Och sarkasm, det kommer det att bli.

En kort resumé på resan hittills, från mitt och Emelies perspektiv då. Vår övergång gick ju inte riiiktigt lika smidigt som Jens och Jonatans. Nej, medan J&J flög första klass och hade det allmänt gott gick allt åt helvete för vår del. Det började med att vi missade vår anknytning i Atlanta och fick vänta på ett nytt plan. När vi satte oss på detta nya plan var vi trötta som aldrig förr och somnade snabbare än du kan säga How much wood would a woodchuck chuck, if a woodchuck could chuck wood? Vi vaknade lagom till att planet hade landat och kände oss rätt nöjda, tills vi hörde piloten säga: Ladies and gentlemen, sorry for the inconvenience. We will take off and head for Minneapolis as soon as possible. Därefter utspelade sig följande scenario: Vi satt i våra säten, förvirrade, gråtfärdiga och desorienterade, och väntade på första bästa flygvärdinna. Hon dök upp.

Maria: Sooo... We fell asleep... Where are we?
Flygvärdinna: Fargo, North Dakota.

Jaaa, kära subskribenter, ni hör ju själva. Efter mycket om och men, mycket sent på natten, kom vi slutligen fram. Det tog oss inte mindre än 32 timmar från Göteborg till Minneapolis. Det känns inte okey. Där tog vi in på ett hotell och inväntade gryning. Efterföljande dag spenderade vi på Mall of America, Nordamerikas största mall. Där gjorde vi av med pengar vi inte hade, på saker vi inte behövde, och inväntade Jens och Jonatans ankomst. Vi välkomnade dem på flygplatsen med en halv smoothie och lite kranvatten.

Den fyra timmar långa roadtripen till Sioux Falls kan jag inte berätta mycket om eftersom jag och Emelie sov som foster hela vägen. Man blir rätt trött efter 32 timmar on the go. Vi vaknade upp någonstans mitt i ingenstans av Jens och Jonatans vackra, men oroliga, stämmor. Vi var väldigt nära ett bensinstopp mitt ute i ödemarken. Detta hade med största sannolikhet resulterat i bråd död till följd av förfrysning. Vi överlevde emellertid.

När jag nu sitter i detta rum, tittar ut över den Syd Dakotianska soluppgången, och reflekterar över intrycken hittills kan jag konstatera att vi trots allt haft det rätt så angenämt. Vi har spenderat otaliga timmar på WAL-MART. Detta WAL-MART.... Vilken tillflyktsort, vilken guds gåva till människan, vilken lycka! Jag vill gifta mig med WAL-MART och döpa alla mina barn till WAL-MART.

Det var allt för denna gång.
Fridens liljor
-Maria